Kan inte fly...
Pust,stånk å stön..Fy fan va jag är seg,slut å tom i bollen nu!
Orkar knappt finnas till överhuvudtaget om jag ska precisera det riktigt..Som att jag skulle gå sönder snart i både kropp å själ..Nu vet jag som tur är att jag INTE kommer göra det men känslan har varit så i nåra dagar nu..Jag vet att om nåra dagar så har jag hämtat igen mig.
Har varit på samtal idag vilket jag såg fram emot jätte mycket,när jag väl sitter där så var det lixom tomt,det enda jag kunde känna var sorg..Sorg över att jag mår som jag mår just nu,sorg blandat med ilska på nåt underligt sätt..Men absolut inget speciellt att prata om hade jag,det bara va tomt.
Orkade inte prata,orkade inte lyssna så ja,det var ett konstigt samtal idag enligt mig..
Nu ska jag gå lite djupare i mig själv å tala om vad jag ser att mycket av ilskan å sorgen kommer ifrån, för det är oftast när det blir på tok för mycket å allt för jobbiga saker att hantera som de kommer.
Så viss del av dessa känslor är: Att jag vet hur bra jag mår om jag tar droger å det kan jag aldrig mer göra,jag kan aldrig mer fly så enkelt. Hur sjukt å dumt det än kan tyckas låta att jag efter 16 år i drogfrihet fortfarande kan känna att jag vill fly..Jag vill slippa allt det jobbiga,jag vill inte känna dåliga känslor,vill inte ha dåliga tankar vill inte vara så trött å sleten..
Ja så säger vissa nu: Säg NEJ,tänk positivt,släpp all skit osv osv..Jorå jag håller på att slita ihjäl mig på just det oxå ibland..Det är SVÅRT så jävla svårt att vara medveten precis hela tiden.
Men som sagt om jag inte tränat å jobbat så med mig själv så har jag ALDRIG varit drogfri så länge som jag trots allt varit.
Jag vill inte påstå att jag går å tänker att: hu om jag hade lite fludder så skulle allt lösa sig,utan allt ligger ljupt inne i min hjärna,i det omedvetna kanske..Där mina känslor styrs utan att jag vet av det riktigt. När jag går in i det djupare så kan jag förstå att det är så här det är..
Å inte är det speciellt konstigt heller då faktiskt hela mitt liv bestått av flykt undan känslor å tankar. Det går sakta framåt som jag tidigare skrivit,för vad är 16 år av tidigare 25 år.
Ja så ser jag på detta med mina känslor iallafall,rätt eller fel??!! Just nu så är det här min sanning.Kanske ser den annorlunda ut i morron vad vet jag..
Kramizar
Kroppen orkar inte som jag vill.....
Ja jösses,vilka dagar det har varit nu eller kanske veckor nu föresten.
Kan sammanfatta dom med: SLETEN I KROPP Å KNOPP!!
Jag hade ju lovat min dotter att städa ur hennes lgh när hon flyttade,men jag hade INTE väntat mig att min syster skulle dö precis i samma veva så som det nu blev :(
Idag kan jag iallafall se slutet på städningen, inte så mycket kvar nu.Tur jag haft min käre "särbo"som varit med å hjälpt mig i helgen. :) Nu är det väl bara typ 4-6 timmar kvar att gno hoppas jag..
Det har varit otroligt slitit måste jag säga,kroppen är INTE som den en gång var :(
vilket oxå kan göra mig jävligt förbannad,Jag som alltid farit på som en amfetaminpåverkad galning "även utan droger alltså",orkar inte mer än nån timme i lugnt tempo..
Trist att inse att kroppen inte längre vill å orkar det jag vill längre. Psyket påverkar ju naturligtvis oxå en himla massa i kroppen. Jag har Diabetesen som styrs väldigt mycket av psyket,hjärtat som inte klarar stressen från huvet,ja osv..Allt blir bara en rundgång,psykiskt blir fysiskt,fysiskt blir psykiskt så snurrar det på.
Så JA! det har varit slitiga veckor, men snart så är allt över.Städningen blir klar denna vecka,sen äre begravning 1 juni..Sen kommer solen å värmen å jag ska sitta på min uteplats å SOLA Å SLAPPA å bara vara..
Å sen det bästa av allt, i September kommer mitt lilla barnbarn,å som jag längtar till det :)
I allt mörker MÅSTE vi söka ljuset,som ändå ALLTID finns bakom knuten,trots att knuten kan tyckas vara hur stor å hur långt bort som helst så finns den där,det är nåt vi ALDRIG får glömma.
Kramizar
Rensning av LGH...
Ja Lördag å söndagen gick åt till att grovrensa å packa saker med min systerdotter + hennes "styvsvärmor" i min systers LGH. Många timmars slit,många timmars bearbetning med både tårar å skratt..
Till alla som undrar hur man orkar vara i detta kan jag säga att, för min del handlar det om bearbetning i sorgen,jag får minnas,gråta,skratta å framför allt så blir det så mycket enklareatt förstå att personen i fråga är borta. Att få ta del av dens saker en sista gång å få göra det bästa med/av allt.
Den här gången har jag ju oxå fått möjligheten att finnas för min systerdotter å dela hennes sorg vilket har känts jätte viktigt å jätte bra!
Nu har vi lite pappers jobb kvar innan begravningen den 1 juni.
Kramizar
Bisättning..
Idag fredag den 11/5 kl 15.00 var det bisättning för min syster.
Tyvärr så blev det stängd kista då hon tydligen inte såg ut som hon borde å vi skulle fått fel bild på näthinnan för resten av våra liv.Å det vill ju ingen ha.
Det blev lite konstig känsla måste jag säga,för trots att man vet att hon ligger där så tror man det inte. Känslan blev bara så tom eller hur jag ska beskriva det,kistan var kall å kändes tom.
Ja för hur det än är så ligger ju bara skalet där i så speciellt konstigt är det väl egentligen inte att vi känner kyla å tomhet..
Min syster var Inte i rummet då jag var där iallafall så mycket är klart!
Men jag vet att jag kommer träffa henne på mitt sätt ganska snart å det ser jag fram emot.
Kramizar så länge
Alla vill till himlen men få vill väl dö...
Alla vill till himlen men få vill väl dö! Så sant det.
För hur många gånger kan vi säga att vi inte orkar mer å att det vore lika bra vi var döda osv...
Men det är väldigt få av oss som egentligen vill dö,vi vill må bra, vi vill ha ro i själen helt enkelt.
Vissa av oss klarar inte av att få den tillfredställelsen på annat sätt än genom droger/alkohol.
Tyvärr är det så det ser ut.
Jag har skrivit så mycket om just denna biten vad gäller måeende å drogerna..
Om jag bara på något endaste sätt kunde göra något för att få fler att förstå hur svårt det egentligen är.
Allt för många tycks fortfarande tro att det "bara är att sluta med skiten"gå in på behandling så blir ni bra sen.
Tyvärr det fungerar INTE så för alla,visst om alla bara fick rätt hjälp mycket tidigt i sitt missbruk så skulle fler klara det.Men ju fler år som går ju mer skit man ställt till med,ju fler sår som sätter sig i själen desto ondare å svårare ångest blir det.
Å desto svårare att ens tänka tanken på att vara utan droger.När man inte vet hur man ska göra för att leva ett liv utan bedövningsmedel,när man inte vet hur å om man klarar av att känna,när man tror att man kommer dö när känslorna tar över,när ångesten kryper å man inte vet hur man ska göra för att överleva den osv osv..
När man Inte kan förklara hur man mår,hur man känner å inte ens hur man tänker,för det går inte att förklara alla gånger, vi vet inte själva vad vi mår dåligt av..Det enda vi vet är att vi mår dåligt,att vi inte orkar må dåligt å vi vet inte något annat sätt att må bra på än det vi vet tar bort allt onda,all ångest osv å det är drogerna..
Ta alla "vanliga"som tar ett par öl eller nåt glas vin på helgen,varför??
Jo för att slappna av,för att må bra,för att klara av att gå på krogen å vara avslappnad så man kan ha kul osv..Och alla ni "vanliga" som säger: sluta knarka nu för fan..Om ni oxå bara kunde hoppa över ert legala drickande,gå ut på krogen nykter,hoppa över ölen å vinet på helgen,lev helt utan alkohol,då kan ni till viss del ha en liten "rätt"att ens tycka i det här.
Jag blir väldigt förbannad på alla dessa som sitter å tycker en jävla massa å sen själva intar någon sinnesförändrande drog samtigt..Bara för att alkoholen är legal..Ähhh,jävla dubbelmoral.
Phu,nu har jag kanske tagit i lite väl mycket här,men just nu är det precis så här jag tänker å känner..Detta är min sanning just nu.
Sen skulle jag oxå vilja få fler att förstå hur dåligt alla anhöriga mår å hur sjuka vi blir i att stå på sidan i maktlöshetens dilemma..Det är precis samma här,lika svårt att bara sluta vara medberoende.
Vi kan INTE bara sluta bry oss,sluta tänka,sluta prata osv..Till viss del går det men aldrig helt så som så många även här tycks tro.
Men det får vi ta en annan dag tror jag,känner att jag bara är så ledsen,arg,besviken å en massa på allt oförstånd som finns i det här.. :(
Jag har förlorat min syster,jag har själv heller inte levt idag om jag inte slutade då jag gjorde..Så det är mycket känslor just nu..
Kramizar så länge..
Drogerna har tagit min syster :-(
Gode Gud Ge Mig Styrka,Kraft å Mod att orka gå hel igenom det här oxå...
Min älskade stora syster som jag "hatade" så mycket de sista åren är DÖD!!!
Naturligtvis så hatade jag inte henne utan allt det hon gjorde under drogernas kontroll över henne,det hoppas jag verkligen att alla förstått å förstår.
Naturligtvis så hatade jag inte henne utan allt det hon gjorde under drogernas kontroll över henne,det hoppas jag verkligen att alla förstått å förstår.
Missbrukaren hatade jag,inte min syster.
Att hata är så starkt ord,men ibland vare faktiskt så jag kände då hon var som värst..
Jag har i 16 år som jag varit drogfri hoppats å hoppats på att hon oxå skulle bli det,att vi två som levt så nära varandra skulle hitta tillbaks till allt det fina vi en gång haft.
Jag har saknat min stora syster i alla år å lidit såna kval för så mycket,har haft ångest för allt som blev så fel då både hon å jag var i missbruket.
Jag har bett henne om förlåtelse för mina misstag,men aldrig fått någon ursäkt för hennes betende,har heller aldrig trott att hon skulle det så länge hon var kvar i skiten,men önskan att få min syster tillbaks har aldrig släppt mig helt,trots allt..
Den 30/4 2012 åkte hennes dotter hem till henne för att kolla av henne då ingen hört av henne på ett par dagar.Dörren var olåst de klev in å vid köksbordet satt hon :(
Så jävla tragiskt är det,hon blev bara 52 år.
Lider så in i H med hennes dotter som hittade henne så där, å för att hon mist sin älskade mamma.
Att förlora sin mamma är nog bland det tyngsta som kan ske,å att förlora henne så ung å på grund av drogerna är ju ännu jobbigare. Hua,hua..
Den enda lilla trösten i allt är att jag vet att syster har fått sin Ro nu,den ro hon sökte i alla år.
Sen att jag oxå vet att med tiden så minskar sorgen för oss alla, livet går vidare hur illa vi än kan tycka det låter just nu.
Gud ge mig Sinnesro att acceptera
det jag Inte kan förändra
Mod att förändra det jag kan
och förstånd att inse skillnaden.
Kramizar
Tacksam å stolt...
Herre jösses,flera dar sen jag skrev nåt här igen..
Det blir lixom nån sorts vakum i huvvet på mig så att jag inte kan få ner nånting alls..
Hittar inga ord på alla tankar å känslor helt enkelt.Knappast lönt att skriva ner nånting som ingen skulle orka försöka förstå ens.Precis så kan jag beskriva mina snurriga tankar/känslor när det är som jag brukar säga: fullt men ändå tomt..
Sitter här vid datorn å lyssnar på en massa bra låtar med så många kloka texter,jag hamnar tillbaks många många år,å samtidigt är jag här.
Det är blandade känslor av sorg å glädje som kommer. Jag försöker att jobba med mina känslor på ett sätt som verkar fungera bra för mig.Att sitta i stilla ro å bara försöka känna allt,minnas å kunna känna att alla känslor faktiskt finns även hos mig :)
Framför allt så tränar jag på att känna hur känslan känns,sen försöka att släppa eller göra om det som känns fel till något positivt. Svårt att förklara men kanske ni förstår.
Just nu efter att ha kännt en massa så kan jag säga att jag är stolt,glad å väldigt tacksam för hela mitt liv som har gett mig så otroligt mycket.
Visst,många många gånger tycker jag att livet är tungt å jävligt orättvist mm,mm...Men när jag stannar upp å tittar vart jag står idag då kan jag verkligen känna mig tacksam för vad livet med alla dessa svårigheter gett mig ändå..
Allt jag ändå i allt fått med mig,livs erfarenheter som är värda väldigt mycket egentligen,det har ju format mig till den jag är idag å just nu i denna stund kan jag känna mig stolt över att jag är jag.
För jag har kämpat å kämpat å tagit mig fram ända hit där jag idag står :)
Jorå, så ikväll kan jag lägga mig TACKSAM,STOLT OCH GLAD,å det vill jag lova är länge sen..
Kramizar
Ingen annan bestämmer över mitt mående...
Ja så har Påskafton snart gått oxå..Men det är 2 långa dagar till innan helgen är över :-(
Ahh,det går ju ganska fort ändå så jag ska väl inte klaga för mycket.
Jag har mest bara tagit det lugnt idag,försökt att bara vara närvande i nuet. Inte alltid så lätt att vara det måste jag säga. Men försöka duger långt,träna träna å åter träna på att inte hamna i nåt jobbigt tänk som jag ändå inte kan göra nånting åt.
Jag vill må bra,jag vill att alla ska må bra,men jag kan bara hjälpa mig själv precis som alla andra måste hjälpa sig själva.Visst kan jag hjälpa andra oxå men om inte andra vill hjälpa sig själva så måste jag dra mig ur..Saken är den att jag måste lära mig att inse tidigare när det är dags att göra det,om man som jag är en hjälpare å mår bra av att hjälpa andra så är det så lätt att glömma bort sig själv,jag skulle vilja se tidigare när det är dags att sluta.
Jo jag lär varje gång jag torskar dit på det,men det går inte tillräckligt fort.Jag kommer bara så liten bit varje gång.Kanske har jag även här för höga krav på hur livet ska fungera.
Gör jag ett misstag så vill jag ju inte göra om det igen,men just den här biten verkar jag bara lära mig 1 mm på 1 meter varje gång. Trögt å så frustrerande,jag blir lika arg varje gång,på mig själv alltså..För det är mitt eget fel.
Ingen annan utom jag betämmer över mig å mitt/min agerande/tänkande/varande/känslor eller nånting..Allt ligger hos MIG själv.
Vill jag verkligen att en annan männska ska kunna påverka mig så mycket att hela mitt mående/liv blir skit,nej självklart INTE.Men det är ju så det är,jag låter andra styra å där vill jag ha en förändring,fort,fort..
Jag vill kunna allt detta NU,hur mycket jag än tränar å tycker att jag kommer en bit så är det så låångt kvar ändå :(
Kanske inte så konstigt om man som jag levt i 49 år å i 47 av dom alltid trott att så här är livet,att det faktiskt är så här allt fungerar.Att jag själv inte har någon möjlighet att styra å göra nåt åt allt.Sen när man fattar att det är upp till mig allting så tar det tid..Att programera om den här hjärnan går inte fort,hoppas bara att det inte måste ta 47 år till :)
Nä men ärligt talat så förstår jag att allt är en process å att det inte går på en pisskvart att ändra ett beteende man haft i hela sitt liv.
Jag är ändå så tacksam att jag faktiskt kommit hit där jag är att jag iallafall fattar å försöker göra nåt åt allt,å inte bara låter hela världen äta av mig. Jag har nog kommit längre än jag förstår själv många gånger,men som sagt jag vill ju att allt ska va klart NU hellst IGÅR..
Tänkte oxå på en sak igår,när jag kollade min blogg..Kanske låter det som att mitt liv är ett stort klagande av dåligt måeende osv,vill bara säga att det är just när jag sitter här å skriver som allt kommer..Jag går inte omkring hela dagarna å mår så som det kan se ut när man läser här.
Jag har ett fungerande liv där jag jobbar väldigt mycket med själv så gott som varje dag på nåt sätt. Vad jag vill ha sagt är att just när jag skriver samlar jag ihop alla tankar/känslor å bara bubblar ur mig,jag går INTE hela dagarna med alla dessa funderingar osv..
Visst har jag det tufft men om jag skulle sitta älta all skit osv så skulle jag nog legat innspärrad på psyket för länge sen.
Kramizar i massor till er alla...
Del 7....
Jag ska försöka mig på del 7 tänkte jag får se hur långt jag kommer..
*Mamma,min lilla mamma ja..Saknar henne så mycket..
Iallafall så var jag ensam att ta hand om begravningsbestyren då min syster satt inne,mina 2 äldsta bröder bodde både i uppsala å levde sina missbruks liv om jag kan säga så.Min 3 bror i malmö,å min lille bror mådde inte så bra i sin sjukdom.Jag tog på mig allt som vanligt,tur va att jag lärt känna en kvinna/granne som hjälpte mig oerhört mycket i allt då jag själv inte hade så stor kunskap i begravningar.
Det blev en lite mindre begravning med de närmaste bara så som mamma önskat,ja allt blev som hon ville så hon varit så klok och skrivit ner precis så som hon ville ha det.
Tyvärr så blev det så att min syster kom med 2 "plitar"eftersom hon satt inne då. Mina 2 äldsta bröder kom körande över gräsmattorna halvfulla bägge 2.
De betedde sig så jävla respektlöst.
Ja så blev det till att tömma/städa ur en till LGH då å försöka dela upp sakerna så rättvist som möjligt.
Inget bråk om nånting iallafall vad jag kan minnas nu.Men ett himla massa jobb med LGH/städ å en massa pappers jobb som följer med då någon dör.
Nån gång under dessa 2 åren flyttade även min dotter hemifrån med en kille,å jag tyckte väl att allt va ganska lugnt kring henne. Idag vet jag att det inte va så lugnt som jag trodde. Min son bodde kvar hemma.
Mamma dog i början på maj,å den 16 juni fick jag den stora äran att få vara med på förlossningen då min guddotter föddes.Den upplevelsen kan jag inte med ord beskriva.
Å jag tror eller rättare sagt vet att det hjälpte mig att gå vidare ut ur den tunga sorgen som det är att förlora sin mamma*
Jag orkar inte mer idag,just nu är jag så in i H arg..Inte bara för allt jag skriver här som oxå rör upp en massa känslor,utan oxå över att jag är så jävla dum mot mig själv hela tiden.
Att jag ska måsta vara så medmänsklig,ematisk,medberoende osv,å hjälpa allt å alla så mycket att jag själv hinner känna att jag inte orkar mer innan det ska ta stopp..
Vet inte hur många gånger jag gör samma misstag. Så onödigt å så dumt just mot mig själv.
Kanske är jag nån sån självtyrann eller vad det heter,å ibland undrar jag om jag är helt sjuk i huvet.
Ähh,nu måste jag sätta på mig lurarna med lite musik i så jag kan släppa ilskan innan jag ska lägga mig..
Kramizar
Helt Maktlös...
Känslor som bubblar,tankar som snurrar,ångest som kryper å äter av mig. Så ser mitt liv ut,är det så här livet är undrar jag så ofta,å en del svarar JA så äre för alla mer eller mindre.Livet ser sånt ut.
Jag börjar förstå det mer å mer,men har lixom himla svårt att acceptera att det är så..Fy fan va trist å jobbigt.
Kanske är det så att jag har för stora förväntningar istället för att bara acceptera allt så som det är.
Tycker nog att jag verkligen försöker göra allt så att jag ska kunna se livet mer positivt.Jag vänder å vrider för att allt negativt ska bli positivt.Jag försöker att göra sånt som jag mår bra av,jag säger NEJ till det mesta som kan påverka mig negativt både fysiskt å psykiskt osv.osv.
Vad mer kan jag göra?! Jag vägrar stänga av mig helt från omvärlden för att bara gå upp i mig själv,jag kan tycka att många av dom som verkar må så himla bra jämt inte är närvarande riktigt.
Känns som att dom inte bryr sig om nånting annat än sig själv,å sån varken är jag eller vill jag bli.
Så antagligen måste jag acceptera att så här är Livet.
Bara att fortsätta jobba med mitt tänk så att jag kan påverka mitt mående mer,för som vi alla vet så sitter ju allt i huvet/tankarna som vi kan ändra å styra så mycket mer än vi tror.
Hur lång tid detta ska ta vet jag inte,å jag tror knappast jag hinner bli klar innan jag ska läggas i kistan,men förhoppningsvis så kommer jag hinna må bättre än jag gör idag :-)
Var på Anhöriggrupp ikväll,å det är såå skönt att få bubbla ur sig lite,att få ta del av andras mående,å att få å kunna ge tips osv..
Ikväll så pratade jag lite om just det jag skrivit här uppe om hur livet är.
Vad gör att jag tänker så mycket nu,jo..Det stod om min syster i tidningen för ett tag sen,hon ska in i fängelse igen,min äldste bror sitter antagligen redan inne,min näst äldste bror har dom hittat en tumör i lungan på,inga svar på alla prover än.Barnens pappa är ute i sitt missbruk igen,utan boende,vet att han sovit på parkbänkar ibland för han inte kommer in på något härbärge..
Jag är/blir så ledsen för deras skull,ledsen för mina barns skull som oxå behöver en pappa,ledsen för mina syskonbarns skull,jag blir oxå ledsen för min egen skull ska jag erkänna..
Vill ju så gärna ha mina syskon vid min sida,livet är så in i H orättvist kan ja tycka ibland..Varför,varför ???????
Om jag bara kunde sätta mig å vara riktigt ledsen få gråta ur mig,men inte ens det funkar. Vill inte känna,nu när jag skriver här så får jag nästan kramp i magen då jag kan känna hur jag stoppar ner allting..
Det värsta är att jag är helt maktlös,står helt hjälplös inför mina syskon+barnens pappa å kan bara se på hur den ena efter den andre går under.
Mina syskonbarn är idag vuxna å klarar sig själva,men jag vet att ärren aldrig försvinner,så som dom aldrig gör hos mina barn heller,å det gör ont att tänka på.
Men vet ni??!!
Imorron äre en ny dag som jag hoppas blir bra :-)
Kramizar i massor till er alla som läst..
Nån som tänker lite extra på mig som bara finns..
I Lördags kväll vart jag bjuden upp till Amers på mat,tårta å presenter..Dom ville fira min födelsedag som var i Onsdags.Tack,tack..Hur gott tror ni inte det kändes,då jag på födelsedagen satt hemma ensam hela dan,självvalt till viss del då men jag mådde inte speciellt bra heller..
Det kommer ju en massa jobbiga tankar såna dagar..
Jaja,nog om det men God mat,god tårta å fina presenter fick jag,kändes så häftigt att nån tänker lite extra just på mig.jag som bara finns lixom. En upplevelse som jag kan leva på ett bra tag.
Tackar Amers igen från djupet av mitt hjärta
För gamla för att knarka....
JIPPI!!!! Idag mår jag faktiskt bättre än igår :)
Jo jag har en liten klump fortfarande men den gör inte lika ont idag,vilket är en häftig känsla.
Att varje dag gå med en klump/ångest är tärande,så när dagen kommer då allt känns lite bättreär det så mycket lättare att andas.
Jag läste i tidningen i går att min syster fick 5 månader,vilket jag tycker är otroligt "billigt" för det hon faktiskt gjort.
Så här står det i tidningen: 3 bilar fick väja för för att undvika frontalkrock när den narkotika påverkade kvinnan körde i mötande trafiks körfält. 10 fall av rattfylla,1 fall grov rattfylla,11 fall fall av ringa narkotikabrott.11 fall av grov olovlig körning.
Det handlar ju inte om hennes liv här utan alla andras efter vägarna. Till saken hör att hon år efter år åker in för samma brott oxå..Ja man blir ju fundersam.
Iallafall så blir det nu kanske 3 månader hon sitter inne då vi anhöriga vet var hon är å att hon lever å får mat varje dag..
Från min bror har jag heller inget hört så jag antar att han oxå sitter inne som jag skrev tidigare här
Ja jösses, inte äre väl kanske så konstigt om jag har en klump i magen heller.Inte för att jag tycker att jag bryr mig speciellt så finns det ju ändå, de är ju mina syskon.
Nu när jag skriver om allt det här så känner jag en så stor sorg samtidigt som jag blir riktigt förbannad..Sorgen är för att dom ska måsta leva så här,ilskan för att det inte alls är så jävla enkelt som många tror.
Många säger: men herregud när ska dom inse,när ska dom skärpa till sig dom är ju så gamla nu osv..Men om det vore så enkelt nu är jag 30 eller 50 år så då äre dags att sluta knarka..
Det funkar ju inte riktigt så.Jag kan ibland bli så förbannad på vissa som tror att dom vet å kan ju så mycket å ändå kan vräka ur sig såna saker utan att ens ha en gnutta kunskap om vad dom pratar om.
Ibland så lider jag med mina syskon å samtidigt kan jag känna en himla avund ,lidandet över att dom inte får leva "normala" liv,avunden över att dom bara så enkelt bedövar sig när allt blir för jobbigt.
Ja det är mycket blandade känslor i det här.Men en sak vet jag iallafall å det är att jag älskar mina syskon trots att jag ibland önskar dom inte fanns. För hur det än är så är det ju missbruket som tagit över deras personligheter.
En sak till som jag kan bli riktigt arg på är alla som oxå kan säga mitt i veckan eller var å varannan helg nu ska jag ta ett par glas vin,eller i helgen ska jag supa,.Ingen reagerar..Å om en annan säger,jag ska ta ett par sobril jag å fluddra lite i helgen,reaktionen kommer direkt,men du din pillertrillare sluta nu,du förstör ju hjärnan osv osv..Bägge vill ju bedöva hjärnan var ligger skillanden mer än att det är lagligt med alkohol.
Samma med dom som tar amfetamin eller annat uppåt nån gång ibland,då äre lixom Ok,
herre gud säger dom,jag sitter inte fast i nåt å jag mår så bra just då,jag kan kontrollera osv osv.
Vart har man hjärnan nånstans då undrar jag..
Ähhh,förstår mig inte på folk som ska ha en massa åsikter å verka så jävla bra då dom själva inte är ett spår bättre..
Nä nu måste jag sluta innan ilskan tar över..
Ps..Glöm nu inte att detta är mina tankar å känslor,alltså MIN SANNING Just Nu i denna stund..
Kramizar
Hatar känslorna som gör ont...
En bättre dag idag blev det måeende mässigt och har en helt annan energi än igår :)
Dock en knut i magen .Knuten som sitter i solarplexus beror nog på alla mina känslor som jag inte kan sortera riktigt.
Det är så svårt att veta vad man ska göra av allt oxå,ska jag plocka upp en känsla som kanske är sorg å grina ut över den,å sen ta nästa som kanske är ilska å sitta här å svära å skrika!!??
Nä vet ni vad,jag VILL INTE...Jag vill inte ha en klump i magen men vill heller inte känna så jävla mycket..Jag HATAR verkligen alla känslor som gör ont,jag har alltid,alltid sett till att slippa allt detta med mina piller å droger.Det här är nog det som är allra jobbigaste med att vara drogfri.
Att måsta lära sig acceptera,lära sig förstå,lära sig känna igen å hantera alla dessa jobbiga känslor.
Grrr,ibland önskar jag så starkt att jag bara kunde slänga i mig nåra piller så allt bara släppte,eller ta en fylla så man får fly en stund..Ja så äre!!! Det är ju så mycket enklare så, som tur är så vet jag ju bättre å står kvar i min drogfrihet å med alla obehagliga känslor..Som jag får ta med min samtalskontakt nästa gång istället.
Ja fy vale va tungt det är ibland, men som alla säger: Sånt är livet!!
Kramiz
Grattis till mig...
Min Födelsedag idag,Grattis till Mig :)
Igår var jag på min första KranioSakral behandling å det va spännande.Hade bestämt mig för att om jag inte kände nånting skulle jag inte gå mer,men det gjorde jag på flera sätt.Det började med att huvet/ansiktet blev hett,sen pulserade det i örat,typ som när man haft lock å det börjar släppa. Detta beror på att hjärnhinnorna är tajta typ..Sen spred sig värmen ner i axlarna å armarna lite. När hon jobbade med hjärta osv såg jag en massa gult ljus vilket jag kopplar till Solarplexus,å som jag sedan fick bekräftelse på att allt sitter där som hon då jobbade med.Svårt att förklara hur allt funkar ni får gå ut å läsa själva om denna behandlingsform. Jag njöt iallafall 1 timme det va så skönt.När jag va klar gick jag ett ärende på stan å det kändes faktiskt mycket lättare i kroppen på nåt vis..
Idag är jag inte så pigg som just då,men är ganska övertygad om att denna behandling är värd att testas ett par ggr till iallafall..Jag är lite skeptisk ska ni veta,jag är inte den som tror på allt.
Men att testa detta istället för att springa hos dr i tid å otid å slänga pengarna i sjön är ju på ett ut..
Igår fyllde min äldste bror 61 år,jag försökte ringa honom men han hade inte telefonen på.Kanske har han åkt in igen,han nämnde ju det för ett par månader sen att det var väl dax nu i mars kanske.
Han satt ju inne förra året oxå då han blev 60 år,lite tragiskt äre ju ändå kan ja tycka.
Jag blir lite ledsen när jag tänker på det faktiskt,även om jag vet att det är deras eget fel.
Själv hade jag en tanke på att göra en tårta till mig idag men jag hoppade över det,orkar faktiskt inte. Jag har vilat ett par timmar på dan å mår inte hundra bra heller..Ähh,det gör jag nog aldrig längre,men det är många år sedan jag mått bra på min födelsedag.Lika bra att stänga in sig i sin egen lilla värld då.
Det är så mycket tankar/känslor som snurrar om det ena å det andra just dessa dagar som familjen alltid funnits med på.Jag känner en så stor sorg å en stor saknad..En saknad efter alla de mina nära å kära som lämnat detta livet,en saknad efter mina syskon som lever men ändå inte är här på grund av missbruk.Ja det är inte roliga tankar/känslor som ska måsta komma precis dessa dagar då man vill att det bara ska vara bra..Men,men...Imorgon hoppas jag på en bättre dag :)
Tårtan får jag väl göra en annan dag,skit samma tycker jag..Jag sitter inte här å tycker synd om mig själv om det låter så,utan det är bara så att jag påminns alltid vid jul å födelsedagar om allt.
Saknaden blir lixom större då.
Ja så äre just nu just idag...
Kramizar
Del 6...
Jaha ja,dags att pröva sitt minne lite här nu då..Blir inte lätt men hoppas jag får med det som är viktigast.
"Jag fick min alldeles egna lgh April 1997,3 rum å kök..Vilken känsla alltså. Min dotter flyttade hem på en gång,min son var kvar i Indal/Liden så länge skolan var.
Min dotter hamnade i tonåren å blev lite jobbig att hålla reda på,hon prövade nog på det mesta antar jag. Visst min oro var enorm men jag "såg"ändå inte helt klart vad som egentligen hände,eller kanske vare så att jag blundade,vet inte ärligt talat.Jag som "ny nykter" kunde ju se allt kan ju tyckas.Men hon va min dotter å de som står närmast är det så otroligt svårt att vara riktigt vaken med.
Jag vet inte riktigt när allt började riktigt men i högstadiet nånstans..Å det eskalerade rejält.
Det var ett heltidsjobb många gånger,poliser som va inkopplade,utlänningar som hon va tillsammans med,ja herre gud vilka år..Jag var ändå tacksam för att jag hunnit bli drogfri själv innan allt detta för hur skulle det annars ha slutat om jag oxå suttit här hemma drogad.
Mamma å henne gubbe va hjärtsjuka å åkte in å ut på sjukhus,jag fick tillbringa mycket tid där uppe med att hjälpa dom så mycket ja kunde. 1998 dog mammas gubbe i en hjärtinfarkt,å mamma bodde i ett stort hus mitt ute i skogen ensam. Hon fick kanske 6 månader efter "gubbens"död besked om att hon hade cancer i livmodern/äggstockar. Hon opererades å gick på cellgiftsbehandling.Vi ordnade en lgh här i Nacksta Äldreboende åt henne så hon inte skulle sitta ensam å så att jag skulle kunna hjälpa henne. Å nog blev det så alltid.
Det gick så långt att jag var tvungen ringa diakonissan så hon hjälpte mig med att få mamma ner på hobbyn å lära känna lite folk osv..Jag orkade inte mer.Hon mådde mycket dåligt av cellgifterna å hennes redan sjuka kropp klarade inte så mycket.
Mamma blev iallafall frisk efter ca 8-12 mån med behandlingar.Å jag kunde andas lite å ta hand om min familj oxå..
Mamma var fri från cancern i ca 1 år,då den kom tillbaks å då i fler delar av kroppen.
Nu blev hon mycket mycket sämre,det var så mycket ansvar som låg på mig,ibland fick jag springa dit 2 ggr per dag,laga mat,städa å vara mamma till mamma nästan.
Hon blev snabbt sjukare å sjukare,till slut orkade henne hjärta inte mer.Jag var inne på sjukhuset med henne när hon först hamnade i leverkoma å nåra timmar senare tog hon sitt sista andetag".
Med min dotter tänker jag så här:Hur knäppt är det inte egentligen.Vi vill nog att allt ska vara så bra att vi missar en massa under tiden vi försöker övertyga oss själva att allt är lugnt..
Jag kan idag se så många många dumma missar jag gjorde,hur många gånger jag såg men ändå tänkte att jag såg fel. Inte super väl min dotter som är så ung,inte röker å knullar hon heller..Herre gud varför ska man vara så "dum" som anhörig??!! När någon annan sitter i samma situation så ser jag på en gång,men inte med min egen dotter. Jag med all min erfarenhet skulle väl sett å gjort mer kan jag tycka,men samtidigt så är jag så sjuk i mitt eget medberoende (som jag varit sen liten) så jag tror att det tog överhanden. Menar inte att skylla ifrån mig för det kan jag inte,utan jag måste hitta något förståligt över Varför det blir så här..Jag är ju inte ensam om att göra så här som mamma/anhörig.
Kramizar så länge
